onsdag 11 januari 2017

NY SIDA !

Då jag i dagsläget skriver på flera bloggar blir det lätt lite mycket att hålla reda på. Jag kommer därför primärt att skriva på min sida holymama.se följ mig gärna där.

torsdag 29 december 2016

När är botten nådd?

2013 satt jag på parkeringen utanför mitt arbete på förlossningen och grät.
Ingen lunchrast, ingen toapause, sprungit som en tok men kände ändå att jag inte räckte till.
Tårar av sorg, frustration, otillräcklighet, rädsla över att något allvarlig skulle inträffa. Tårar av oro över hur luttrade erfarna kollegor skulle se på mig som inte pallade. Drog jag inte min vikt? Gjorde jag inte min del? Jag skämdes.
Barnmorskeupproret med fantastiska inspirerande kollegor i spetsen skrek på muren, det är nog! Själv försökte jag hänga med, göra mitt bästa samtidigt som jag bara försökte överleva.
Året var även det då min lön som barnmorska sattes. Då jag fick mitt värde i lönekuvertet efter 5 års högskolestudier, dubbla legitimationer, kandidat och magisterexamen, status som specialist, vad var jag värd? 75% tjänst, allt annat var omöjlig, övermänskligt fick jag höra, ingen klarar det i det här tempot, särskilt om man har barn. 75% och ändå satt jag utanför i bilen och grät och undrade varför jag inte räckte till. 24 000 före skatt fick jag för mina tårar. Nu 2016 tog jag farväl av den svenska vården och för mina 75%  fanns fortfarande 24 000 före skatt.
Lönen till trots kämpar kvinnor vidare i vården, tror, hoppas, kämpar. Att ge upp är inte ett alternativ. När man arbetar med livets början som ibland spatserar på en skör tråd kan man inte som person låta "ge upp" finnas på menyn. Liv, hälsa och säkerhet måste komma först hur omöjligt det ibland ter sig. Då kan man inte ge upp. Kampen fortsätter, själv knyter jag näven i fickan när tårarna kommit ut på parkeringsplatsen. Tänker ge inte upp, samtidigt vet jag. Botten är inte nådd.

2014 desperat går kampen vidare. Vill tro på en framtid med positiv spiral. BB Sophia har kommit som ett hopp, en ny klinik, avlastning, utveckling. Glädjen skall snart bli illa behandlad i media. Barnmorskebristen består. 80 barnmorskor saknas bara i Stockholm
Varför går det inte framåt? tårarna på parkeringen består. Jag är på mitt tredje vikariat på samma klinik och kämpar för att få fast anställning. Personalbristen är ett faktum men ändå finns inga fasta tjänster. Varför är inte jag värd något? Samma dag som jag skall gå på mina semester lyckas jag äntligen haffa chefen i korridoren, jag har redan bytt om efter dagens pass och står med jackan i hand, minuter från semestern. En stressad chef ger mig ett minutakort möte där i korridoren bland kollegor och patienter på en träsoffa utanför expeditionen. Åter igen, inga besked. Jag går med tårarna till bilen. Känner mig värdelös, osedd. Jag behövs, men ingen fast tjänst. jag får åter igen vänta till hösten.
Orken rinner av mig. Jag vill inte längre. Semesterveckorna går förbi i ett töcken, när sista veckan står för dörren inser min man att det inte håller längre. Han frågar rätt ut, vad vill du, vad behöver du?
Jag vet inte, jag vill fly, bara försvinna en stund och tänka. Men gör det då, får jag till svar. Och precis det gör jag. Jag lyfter telefonen och i andra änden finns Norge. Två dar senare sitter jag som sykepleier på Ahus. Det gör ont i hela mig. Mellan arbetspassen gråter jag, sover, gråter och gråter. tårarna tar aldrig slut. Jag trivs i Norge, möts av glädje, kramar, positiva tillrop. Hinner med vad jag förväntas göra och lite till. Kan hämta en extra kudde till någon som behöver, ge en varm hand och några stöttande ord till den som känner sig ensam. Äter en nattmacka tillsammans med en kollega, skrattar och mår bra under mitt arbetspass. Men emellan kommer sorgen över hur misslyckad jag känner mig i den svenska vården. Jag fattar ett beslut. Vill dom inte ha mig mer än såhär så ska dom inte heller få ha mig kvar. Jag ska vidare, vart vet jag inte, men jag ska vidare. Det första jag gör när jag kommer tillbaka är att säga upp mig. Jag vet ännu inte vart, jag vet bara att jag känner ett skrikande behov av att få känna att jag har ett värde och känna mig uppskattad, att jag håller, att jag kan. Just nu bryts jag ner bit för bit. Jag måste få börja byggas upp igen.
Chefen förstår inte, säger att jag som är så uppskattad, så många kollegor som tycker så mycket om mig, så många föräldrapar som varit så lyckliga som fått mig. Jag har så fin statestik, alla är så nöjda och tycker så mycket om mig, visst går det o skaka fram en tjänst om jag bara väntar lite till.
Men det handlar inte längre om det. Jag kan inte ens få fram orden och förklara hur nedbruten jag känner mig. Hur sårad, ledsen, skadad. Mitt förtroende är som bortblåst. Jag älskar de födande oändligt, älskar mina kollegor, men avskyr vad vården gör med mig som anställd. Jag måste få börja känna hopp igen. Botten är inte nådd.

2015 som en lysande välsignelse öppnar Södra BB sin famn.
Jag smyger in innanför dörrarna som en skadeskjuten kråka. Ber om ursäkt för min existens och vågar inte tro att just jag ska få äran att arbeta här. Det mottagande jag får är omvälvande. Det känns som en varm familjs kram att få komma till varje pass. Jag sätter mig på soffan, den gröna på expeditionen och bara observerar. Ser glädjen, tryggheten, lugnet, tystnaden. Jag kan inte förstå. Misstolka mig inte. Jag älskar alla underbara kollegor jag haft vid min tidigare arbetsplats. Dom ligger mig varmt om hjärtat och jag saknar dom så in i bängen. Jag tänker ofta att jag skulle vilja tillbaka bara för att ge många av dom en varm kram o få prata med dom, skratta. för vi hade det fantastiskt bra när det var bra. Men arbetssituationen var något annat. Hur den är nu vet jag inte. Jag vet bara att där och då behövde jag komma ifrån.
Sakta vågar jag nu ta plats i Södra BB´s lugn, bjuda på mig själv och vågar tro på att det finns hopp. Jag känner hur jag steg för steg vågar börja en läkeprocess. Men säg den glädjen som varar. Årets julklapp kom som en isande storm. Södra BB ska stängas och inom kort står det klart att vi inte är ensamma. Även BB Sophia läggs ner.

2016 åter igen förlorar jag fästet.
Min dröm redan som barn var att stödja och hjälpa kvinnor och barn. Kampen och drömmen består men jag vet inte längre hur. Processen går fort, snabbare än jag kunde anat. Före sommaren är kommen redan i April och Maj stängs först Södra BB och Därefter BB Sophia. För en förlossningsvård i kris där vården går på knäna är det ett dråpslag när 5000 platser försvinner före sommaren.
Själv sörjer jag, tårarna rullar igen. Södra BB begravs.
Vart ska jag nu arbeta? Jag erbjuds som alla andra att bli kvar på sös. Men det känns inte rimligt. Jag vill fly. Vill inte längre.
Låt mig bara arbeta med kvinnorna och hjälpa dom, bistå dom att föda på sina villkor. Jag vill inte förlösa, jag vill bistå födslar. Jag vill bara få arbeta. Inte kämpa för min existens, inte kämpa för att någon ska tycka om mig nog att vilja anställa mig. Jag vill inte kämpa mer för mig. Jag vill kämpa för kvinnors rätt att föda tryggt och säkert, jag vill utvecklas, lära mig. Men det går inte när jag fortsätter trampa vatten för att överleva.
Åter igen lyfter jag luren, på andra sidan linjen svarar Norge och öppnar sin varma famn. Välkommen!
Den här gången börjar resan i Maj månad. Redan innan sommaren. Jag vågar helt enkelt inte vara kvar i den svenska vården.
Jag omfamnar möjligheten att få bli Jordmor i Norge.
Det som fick mig att fatta beslutet var min egen då 12åriga dotter.
-Mamma, du är inte ens här när du är här längre...
Mitt 12 åriga barn ser hur dåligt jag mår, min 12åriga dotter säger till mig, Mamma åk till Norge igen. Du är mycket gladare då.
Mitt eget barn vill inte längre att mamma arbetar i Sverige, för det innebär att hon förlorar sin mamma. Mitt eget barn vill att jag åker bort så hon kan få behålla mig.
Jag tar beslutet och åker. Visst smärtar det när jag är iväg från barnen. Men det är nog ett av de bästa besluten jag någonsin fattat.
det har varit en läkande period. Glädjen över födandet återvänder. Glädjen i att arbeta. Att kunna gå till sitt arbete med lätta steg och fundera på vad som möter. Att ha orken, energin och glädjen att vilja utvecklas och lära mig mer. Att komma hem med öppen famn till mina egna barn och vilja och ha orken att umgås med dom.
Det kan inte beskrivas i ord.
Jag må ha lämnat den svenska vården, fast det känns mer som den svenska vården svek mig. Men kampen för kvinnors vård kommer jag aldrig lämna. Att lämna den svenska vården blev för mig ett sätt att fortsätta orka föra en kamp för alla kvinnors rätt att föda.
Allt till trots skall jag villigt erkänna att jag saknar den svenska vården. Jag saknar mina kollegor, jag saknar dom födande, att finnas i sammanhanget. Varje vecka tänker jag tanken, lyft bara luren, be om en tjänst igen. Skulle dom välkomna mig? Vill dom ha mig? Tankarna snurrar på en sekund igen och jag inser att det kanske är för tidigt. Kanske har jag skrivit för mycket offentligt för att någon chef skall vilja ha mig.
Jag är inte en bekväm anställd som stryker medhårs och anpassar mig i ledet.
Jag är tvärtom ganska obekväm, håller mig uppdaterad, protesterar, kräver och förväntar mig utveckling.
I Norge har jag under denna korta tid fått fantastiska ögonöppnare inom arbetet med att motverka bristningar. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till den svenska vården och inte ta med mig det. Jag vill inte stanna här och nu. Jag vill lära mig mer. Jag vill utvecklas. Egentligen vill jag nog forska också. Vi får se vad framtiden bär, men den måste innehålla utveckling.
Därför smärtar det mig enormt när jag nu i dagarna läser den ena katastrofala artikeln efter den andra.
Igår skrev Eva Francell en krönika på Aftonbladet Födande kvinnor är ingen boskap. En fruktansvärd verklighet där vi inte ens har kapacitet inom Sveriges gränser. Faktum är att jag själv fått uppleva det med egna ögon i Norge när jag som svensk jordmor i Norge fått bistå Svensk kvinna som åker över gränsen för o föda i Norge. Att kvinnor ens skall ställas inför det valet, att inte se det som rimligt att föda i sitt eget land.
Jenna Sandelin från Bålstad fick föda sina tvillingar i Finland. Dom fick ta ambulansflyget när det var dags. En fruktansvärd upplevelse för en familj i kris. Detta beroende på att vi i Sverige saknar främst personal. Faktum är att Sverige har lägst antal vårdplatser i Europa. Nu i December stod 1506 sängar tomma för att vi inte har personal. 46 000, ja ni läste rätt 46 000 sjuksköterskor anges av Eva Francell i krönikan ovan ha valt att lämna sitt yrke.
Styrande i landet försöker lösa en brist på 46 000 som flytt med att öka andelen utbildningsplatser.
Ett vansinne så stort så det förslår. Man kan inte fylla ett hål med ett nytt hål.
Man kan inte utbilda fler när man har en massflykt av personal från vården. Man måste börja uppskatta och värdera den personal man har. Man måste täta hålet i båtens skrov innan man sätter fler människor i båten.
Idag kommer nästa artikel. Ks i stabsläge. Både Karolinska sjukhuset i Solna och i Huddinge. Väntetid på akuten för inläggning, ett dygn.
Vi står på sista dagarna på år 2016. Alla styrande i vårt avlånga land. Hur långt till skall vi sjunka? när är det nog?
När är botten nådd?

lördag 22 oktober 2016

Kaoset fortsätter i förlossningsvården

Nej, någon fråga om kvinnans orgasm har Ella Bohlin inte besvarat. Vare sig här, på facebook eller twitter. Kanske är frågan för ekivok? Men arbetar man med kvinnosjukvård måste man våga ta i alla dess frågor. Jag vill hävda att det är en fråga som rör hela befolkningen och inget man kan skygga inför.

För drygt 10 månader sedan skrev jag en artikel om det luftslott kvinnor förväntas föda i och oron för att politiker inte till fullo förstår vidden av problemen.
Klinikerna är i desperat behov av mera resurser och det nu. Barnmorskor måste få förutsättningarna att ge den goda vård vi alla önskar.

Den fick till och med svar av Ella som hävdade att den mörka bild som målades upp inte stämmer.
Att vården var trygg och bra. Att hon inte känner igen sig i bilden av vården som målades upp. att nio av tio kvinnor fick föda på den klink som önskades och att hänvisningar minskat med 20% föregående år.
Vården hade inte alls slaktats utan att man gjort mer satsningar än någonsin tidigare. Målet var att St göran skulle stå klart 2018 och planering för andra enheter redan var igång.

Vad har då hänt, hur gick det med sommaren. Var det ett luftslott?
Vi vet att Södra BB som bistod ca 1400 födslar och BB Sophia som bistod ca 3500 födslar/ år stängde före sommaren. Nästan 5000 platser back.
Alla andra kliniker fick då i uppdrag att utöka och täcka upp. Barnmorskors situation blev än mer pressad. Sedan i maj månad när jag själv klev av har ett 20-tal barnmorskor nya som erfarna kontaktat mig och i mer och mer desperat ton frågat. Vad ska jag göra? Det går inte längre, ska min karriär sluta såhär? Ska det hända något för att jag inte hinner med? Lika tragiskt var gång man bevittnar hur en kär tidigare kollega närmar sig den beryktade väggen med stormsteg, utan möjlighet att bromsa. Piskan att klara den allt högre belastningen är omänsklig. Barnmorskans yrke handlar om att låta nya liv komma tryggt och säkert till världen för mor och barn. Det händer dock att vi måste balansera på den tunna linjen mellan liv och död när komplikationer tillstöter. Då behövs vårt fulla fokus, misslyckande är inte ett alternativ. Vi måste få närvara för att kunna göra ett säkert och tryggt arbete. Vi kan inte arbeta säkert i rum nr 17 om vår närvaro krävs på rum nummer 12 och 3. Det säger sig självt. Piloter flyger inte två plan, kirurger opererar inte två patienter, chauffören kör inte två bilar.
En barnmorska kan inte bistå en kvinna som föder på ett rum samtidigt som hon suturerar ett underliv på ett annat och stoppar en blödning på ett tredje.

Vården måste få mer resurser. Våra verktyg är våra händer, vår närvaro.

Inte heller sker framsteg alltid genom nybyggen.
Nya KS har till exempel inte kunnat öppna då det skulle innebära en minskning av platserna från 10 föderum, 26 eftervårdsplatser och 8 antenatalplatser till en enhet med totalt 24 rum. Kanske man borde prioriterat vården framför konsten? Vågar jag ens tänka på vad alla de pengarna kunnat gått till? Lämnar det sidospåret, åter till sommaren.

Hänvisningarna som Ella pekade på hade minskat med 20% har nu istället ökat med 108% och kaoset fortsätter. Vi har en sommarsituation året om. Vårdval är inte längre värt sitt namn. Ett listningstak infördes vilket innebar att kvinnor inte fick välja vilket sjukhus de önskade föda på. Man formulerar om och säger nu att 9 av 10 får föda där dom är listade. Men något val handlar det inte om och man tar inte heller med i beräkningen att det varit omöjligt att hänvisa till annat sjukhus då alla är fulla. Kvinnor har därför tvingats föda på intagningsrum och kontor. Kvinnor hålls hemma längre än rimligt. Olyckor har skett. Skador har inträffat.

Att föda barn börjar likna en extremsport där utfallet med viktigaste faktor en närvarande barnmorska, avgörs av metoder som borde stå under lotteriinspektionens överinseende.
Jag kan inte kalla det vare sig säkert eller tryggt för vare sig blivande föräldrar eller barnmorskor.

I mina ögon har bilden som befarades besannats. St göran har skjutits upp ytterligare två år och anges nu som möjlig först 2020. Vi har ännu inte fått se några klara besked, kommer det ens vara klart 2021 eller kommer det åter skjutas upp?

10 månader är kanske inte en lång tid när nya förlossningar måste komma fram, men det är en väldigt lång tid om man är gravid och behöver få föda.
Knip kvinnor, jag kan inte rekommendera att ens bli gravid, för luftslott är fortfarande svåra att föda i.


måndag 3 oktober 2016

Ella, kan vi tala om en kvinnas orgasm?

Nyss hemkommen efter ett möte med Barnmorskeförbundet där Ella Bohlin bjudits in och presenterar planen för framtidens förlossningsvård.
Jag vill känna hopp och tilltro, men är mer orolig.
I grund och botten vill jag verkligen tro att du vill väl Ella, att du vill göra något gott för födande kvinnor. Men när jag för tredje gången ser i skrift och hör dig säga ordet Effektivisering så vill jag ta fram den största rödpennan jag har och när bilden på planerad utökning av nuvarande enheter till groteskt stora pansarfordon visas så vill jag gråta.
Planen på större enheter och effektivisering går stick i stäv med evidensen.
Bristningstalen går upp, kvinnors gynekologiska och sexuella framtida hälsa offras på ekonomins högaltare.

Låt mig förklara.
Låt mig berätta om kvinnans orgasm.
Många suktar efter den ett helt liv.
Kvinnans orgasm sker inte på beställning.
Först när hon i mörkrets skydd i en älskandes famn ges tid och hängiven het kärlek, då kan magi ske när hon får känna att hon är trygg, älskad och tillåts älska.
Kvinnor styrs starkt av hormoner, bland annat Oxytocin.
Det är vårt må bra hormon, vårt lugn o ro hormon, vårt kärlekshormon. Utan det skulle troligen mänskligheten helt gått under för länge sedan.
Oxytocin trivs och frodas när vi mår bra, i mörkret, i trygghet, i tilltro, av kramar, av kyssar och kärlek.
Oxytocin har några effektiva fiender. Dom heter stress, ljus och rädsla.
En kvinna älskar, hon lyssnar och litar på sin kropp och ger sig hän.
Mitt i akten förväntas hon avbryta för att ta sig till sjukhuset.
Efter en lång väntan är det dags, kanske har hon fått ringa flera gånger, fortsätta älska, avbryta, ringa igen och be om råd, får jag komma in?
Inne på det stora sjukhuset möter hon för henne okända personer som gör flera kontroller, det gör ont och snart ska dom be henne klä av sig så dom kan föra in sina fingrar och känna hur redo hon är.
En infart sätts, ljuset tänds, kvinnan övervakas. Personal går in och ut i rummet, det kommer ny personal, nya ansikten, nya namn. Varje undersökning förs in i ett schema, går det lagom fort? Får hon orgasm snart nog, annars blir det dropp.

Varför skriver jag om kvinnans orgasm när hon föder?
Jo det är samma hormon!
Vårt kärlekshormon, styr värkarbetet. Samma sak som främjar en orgasm främjar ett värkarbete. Samma sak som hindrar en kvinna att få orgasm hämmar en kvinnas värkarbete. Trygghet och kyssar ger starkare värkar. Stress, ljus, förflyttning, personalbyte och oro, hämmar värkarbetet.

Oxytocin, vårt livsviktiga hormon måste få rätt förutsättningar för att kvinnor skall kunna föda tryggt och säkert.

Att då tala om effektivisera är som att försöka effektivisera en kvinnas orgasm.
Att bygga ut större enheter tvärt emot evidensen bäddar för mer komplicerade födslar.
Egentligen borde det finnas ett tak på hur stor man får göra en enhet. Det vore att arbeta med evidensen.

Med studier och fakta som grund, låt oss hitta en väg att omsätta det i praktiken.
Jag är övertygad om att ett arbete med evidensen med närvarande barnmorska skulle leda till en avsevärd minskning av kostnader relaterad till födsel. Färre sjukskrivna barnmorskor, färre sugklockor, färre kejsarsnitt, färre stora blödningar, färre stora bristningar, färre medtagna barn, färre vårddygn, färre amningsproblem, färre depressioner, färre långtidssjukskrivna, färre förlossningsrädda....

Ella. Jag vill att du kämpar med oss, jag vill att du hittar passionen för varje kvinnas rätt till en trygg födsel med en närvarande barnmorska.

Jag vill att du ser vikten av att låta kvinnor Föda. När vi säger att vi förlöser kvinnor så objektifierar vi kvinnor och tar ifrån dom sin egna kropps medfödda förmåga, att Bli förlöst är en passiv handling. Kvinnor ska inte genom effektivisering förlösas. Kvinnor skall bistås att kunna föda.

Ella är du med?

söndag 4 september 2016

Tiden brister kvinnors underliv när pengar sparas i vården

I natt kom ämnet bristningar upp.
Jag befinner mig i Norge som Jordmor och här arbetar man inte riktigt på samma sätt som i Sverige.
Tiden tror jag är en väldigt stor faktor, stressen och pressen i Sverige och Stockholm som jag ändå har mest erfarenhet av tror jag skapar mer problem än vi vågat ana.
Våra politiker verkar ju gilla att leka med siffror. Men hur ska dom bortförklara vår usla bristningsstatistik?
Toppar listan gör det största sjukhuset i Stockholm. Södersjukhuset med 5,8% stora bristningar grad 3 och 4. Och ändå så fortsätter man att gå i precis samma riktning. Sös ska växa och bli ett ännu större sjukhus. Kvantitet, kvantitet, men vad händer med kvaliteten?
Jag befinner mig på ett litet sjukhus i södra Norge. drygt 1000 födslar om året. Här tar man det lite mer "roligt", dvs lungt och arbetar aktiv med att förhindra bristningar. Statistiken är extremt tydlig. En kollega berättade i natt att deras siffra för stora bristningar ligger betydligt lägre. Vi kollade och av hittills 743 födslar i år är det 5 bristningar i grad 3a-3b ingen 3c och ingen 4, Dvs totalt 0,67%
Jag visste att det var lägre, men tappar hakan. Skillnaden är som natt och dag.
Hur länge till skall vi i ekonomins namn fortsätta att offra kvinnors hälsa, välmående och underliv på de centraliserade sjukhusens bål?
Samhällsekonomiskt är det vedervärdigt och borde vara kriminellt att låta sjukhusen spara in pengar på resurser för att sedan skapa enorma lidanden och kostnader för samhället i och med omfattande behov av operationer och långa sjukskrivningar.
Inte konstigt att vi har världens högsta skattetryck när vi förvaltar vår ekonomi så uselt.

onsdag 31 augusti 2016

Vem äger din födsel?

Läser om hur fina kollegor kämpat i motvind i sommar
Politikerna sticker som vanligt huvudet i sanden och hänvisar till att åter igen har barnmorskorna klarat av sommaren få har behövt hänvisas.

Jag blir lika förbannad var gång jag hör dom orden.
Klart som F-n att kvinnor inte hänvisas eller avvisas utomläns när det inte finns några platser att hänvisa till!

Sluta ljug, sluta inled folk i falska förhoppningar, sluta få allmänheten att tro att åter igen så fixar vi det här.
Barnmorskor springer som skållade råttor mellan födande, har två ctg kurvor upp samtidigt på ett rum eftersom det inte är fysiskt möjligt att klona sig själv och närvara på två rum samtidigt. Lunch och toabesök är ett minne blott. Patienter hålls hemma längre än rimligt, rum som inte är avsedda för det används till födslar, säkerheten är kastad överbord och hänger nu på en svag lina.

För var år som går så höjs ribban, eller kanske borde jag säga sänks kraven lite till för vad vi anser drägligt. För 10 år sedan hade vi aldrig trott att det kunde bli värre, men varje år så flyttar vi gränsen lite lite till. Vad som inte var accepterat för 10 år sedan är numera normaliserat.

Normaliseringsprocessen, vår egen blindhet för hur illa det är kommer att skörda både hälsa och liv. Och gör dessvärre redan det.
Sjukskrivningarna ökar, utbrändhet borde numera ingå i informationsbeskrivningen när man söker till barnmorskelinjen.

Vad gör vi??? Vilka skador orsakar vi. Vad sker med Barnmorskor som dag ut och dag in får ta och skära bort en liten del av sig själva och tumma lite till på gränsen.
Som kommer hem trötta till sin egen familj? Som sitter utanför i bilen, tar en djup suck innan hon ens vrider om nyckeln och undrar, var det detta jag ville när jag blev barnmorska?

Vad händer med kvinnorna som inte får det stöd och närvaro dom behöver. Vad händer med vårt livsviktiga hormon som styr en födsel när vi skrämmer bort det med stress och rädsla. Vad händer när tiden inte finns till att undersöka och suturera bristningar ordentligt. Någon som funderat över varför vi har så höga bristningstal? Varför så många kvinnor lider i det tysta. Varför så många är rädda och oroliga inför att få ett barn till? Varför vår snittfrekvens på "human indikation" bara ökar.

När ska det sluta? När skall vi vända skeppet rätt igen och förstå att kvinnor är inte mätbar statestik som man kan göra vad man vill med.

Läste en fantastisk kommentar på en kollegas logg. Hon arbetar numera liksom jag i Norge och kan med helikopterperspektiv ta ett kliv tillbaka och se vad som sker. När man befinner sig mitt uppe i det och bara trampar vatten för att överleva är det svårt att se det mina ögon nu öppnas upp inför.

Min kollega talade med en dansk läkare och han sa något så väldigt klokt att jag inte kan låta bli att dela det med er.

"Ska man lägga sig i en kvinnas födande 
på något sätt, då måste man vara helt säker på att det man gör blir bättre än den naturliga födelse processen."


Läs dom orden, ta in vad dom betyder, läs igen. Se sanningen och fundera. Kan vi vara bättre än moder natur när vi springer mellan, nekar kvinnor att komma in, skapar stress, inte kan ge närvaro, skyndar på.... Kan vi?
Det är inte politikerna och styrande som vi behöver lyssna på, det är kvinnorna.
Ge kvinnorna makten åter i sin egen födsel. Ge kvinnorna makten över sin egen kropp och dess livsviktiga funktion, att föda!

måndag 25 juli 2016

Trasigt barnmorskehjärta läker i Norge som Jordmor


När min fina fantastiska arbetsplats Södra BB stängde klampade vården rätt över mitt ömma barnmorskehjärta med stora spikskor.
Jag frågade mig själv. Vill jag ens arbeta som barnmorska?
Vill jag stå och kämpa en kamp jag aldrig tycks kunna vinna? Vill jag slåss för att sätta kvinnans behov främst, låta evidensen få utvecklas och för rätten till säkra och trygga födslar för kvinnor och drägliga arbetsförhållanden för personalen.
Att jag ville, det visste jag, men orkar och kan jag?
Som mor kommer alltid mina barn främst och yrkets krock med min familjs vardag blev mer och mer påtaglig.
Med tungt hjärta lämnade jag den svenska vården. Förvirrad, ledsen, besviken och med ett trasigt barnmorskehjärta.
Mina vingar bar mig till Norge.
Med öppen famn välkomnades jag i Kristiansand, Arendal, Akershus och Kalnes.
Steg för steg, vakt efter vakt... ett vänligt ord, en närvarande stödjande kollega, reflektion, nya kunskaper, nya erfarenheter och så oändligt mycket glädje, ro och fina kvinnor, barn, partner och vackra födslar både på land och i vatten har sakta svept runt mitt hjärta som ett mjukt plåster.
Tron till födandet återvänder.
Mitt trasiga barnmorskehjärta blir kanske sig aldrig likt, men en varm filt av jordmor runt hjärtat gör att jag håller och ändå har en liten önskan om att få arbeta även i Sverige.
Men var? hur?
Jag vill kämpa vidare för det jag tror på. Alla kvinnors rätt att föda både säkert och tryggt. Hur vet jag inte. Jag bara hoppas jag hittar min egen väg för det jag tror på. Kanske är det som barnmorska, kanske som något helt annat?
Målet står kvar. I hjärtat är och kommer jag alltid vara Barnmorska/Jordmor och vilja arbeta för kvinnors rätt till säkerhet och tryggghet. Men hur.... tiden får guida mig, väntar och spanar efter nästa dörr som öppnar sig.