tisdag 14 oktober 2014

Föda i USA?

I dagens metro står att läsa

Jag drar till USA – vill slippa föda mitt barn i baksätet på en svensk bil

Svensk personal jobbar i Norge och den här mamman vill föda i USA. 
Jag vet inte vilken fot jag skall stå på när jag läser denna artikel. 
Sverige och Usa har ofta jämförts som motpooler. Sverige som främjat det normala och i USA får du en Epidural så fort du sätter foten innanför dörren, dvs om du inte har ett planerat snitt. Nu raljerar och överdriver jag, men tongångarna kanske är på väg att ändras. Vi i Sverige kan inte längre luta oss mot gamla meriter. Skall vi förbli en trygg hamn för kvinnor att föda i så måste vi utvecklas. Kunskap saknas inte, men pengar och personal. Hur mycket vi än kan och hur duktiga vi än är så kan vi inte utvecklas om vi inte tillser att tillräckliga resurser finns för att vi skall ha tid att utöva vår kunskap och ge säkra födslar. 

måndag 13 oktober 2014

En sjuk vård räcker inte till, ge var kvinna en närvarande barnmorska.

Klockan är strax efter 17. Jag har legat i sängen i ett mörkt rum hela dagen efter nattens arbetspass. Mödosamt drar jag av mig täcket och försöker ställa mig upp. då kommer flimret på vänster öga. Det börjar som en liten prick som flimrar i ljusets alla färger, sen växer det som en mask på ögat, tills denna enda lilla tråd bildar en flimrande pulserande vacker cirkel. Men cirkeln bedrar i sin skönhet, den växer och växer tills den når utanför mitt synfält och det känns som om den försvinner bakom ögat. Jag vet vad som väntar. flimret är min varning, min tickande bomb, den tid jag har på mig att snabbt få i mig rätt läkemedel och meddela omvärlden, för när flimret försvinner gör även jag det. En bedövande huvudvärk slår till på motsatt sida. Jag får svårt att stå upp, illamåendet sköljer över mig, behöver kräkas, nu, eller? Försöker lägga mig ner, vill ha tyst, mörkt och svalt. Kan inte göra något annat än att ligga i fosterställning och vänta ut. Migränen har mig i sina klor.
...
Migränen, min kropps väckarklocka på att något är fel. Jag vet mycket väl men fortsätter ändå. Piskar min kropp lite till. För vem ska väl annars? Mitt första migränanfall fick jag i gymnasiet under en extremt stressad och pressad tid då jag även plågade i min kropp p-piller, hormoner som visad sig trigga mitt dåliga mående. När stressen la sig och jag kastade p-pillrena försvann även migränen, den va borta länge, många långa år. Något enstaka anfall kunde komma om jag stressade för mycket. Men i livet lyssnade jag på kroppen och fick som belöning slippa den flimrande ringens smärta.
...
Under min utbildning till Undersköterska, Sjuksköterska och Barnmorska fick jag lära mig om vikten att lyssna på kroppen, att undvika stress då det är en av dagens största bovar till sjukdom i västvärlden. Sen blev jag "nyfärdig", skulle stå där på egna ben. Mitt pokerface blev jag bättre och bättre på. Innan jag knackade på dörren till en födande kvinna tog jag ett andetag, sträckte på mig och lät ett milt leende komma över mina läppar. Jag smög in, sänkte rösten och i försiktig ödmjukhet la jag en hand på hennes axel. -Hej!jag är NN, Barnmorska, hur har du det?
Varje ord, varje rörelse i rummet skulle förmedla lugn, stör inte en kvinna som föder.
Och när det får vara så som mitt anlete förmedlar kan det vara fantastiskt, att få dela livets mirakel är det finaste, en vacker gåva att värna om. Detta lugn och trygghet ger även en säkerhet, studier visar utan tvekan att en närvarande Barnmorska är den största medicinska tryggheten en födande kvinna kan få.
...
Tillbaka till verkligheten. Inom mig rasar stormen mitt pokerface till trots.
För i verkligheten när jag står där med min hand på kvinnans axel och försöker förmedla lite trygghet så är mina känslor redan splittrade. Mina ögon, händer och närvarande behövs i rummet bredvid där en annan kvinna är mitt i sitt livs största upplevelse. Mina händer, ögon, närvarande, kropp och leende skyndar mellan rummen. .Jag försöker hålla isär, vem var det som hade kissat, vem fick påfyllning av smärtlindring sist, vem var det som hade en negativ blodgrupp, vem hade ett högt blodtryck, fusklappen i fickan är min räddning. Fick den stressade barnmorskan innan som lämnade rapport innan mig och urskuldande bad om ursäkt för att hon inte hunnit undersöka patienten verkligen med allt, för jag vet inte om jag hinner läsa på allt själv. Jag försöker öppna datorn inne på födslorummet för att snabbt läsa lite mellan värkarna, men datorn hänger sig. I nästa rum går en pappersremsa på CTG maskinen och datorn lyser med sin frånvaro. Studenten som går vid min sida faschineras av den värld som öppnar sig. Jag försöker ge henne tid, men undrar samtidigt varifrån jag skall ta den? Somliga nätter finns den, men inte den här natten. För en av mammorna ser jag varningsflaggorna komma den ena efter den andra. Jag känner att här finns stor risk att vi snart står på ett akut kejsarsnitt. Jag ber studenten gå och få i sig lite att äta och dricka då det kan vara en stor upplevelse att vara med om sitt första snitt och jag vill inte att hon skall må dåligt. Själv ringer jag läkaren och ber samtidigt en kollega om hjälp att passa min andra patient som redan fött. Hjälp att passa från någon som egentligen inte har tid men som måste göra lite tid ändå.
Jag känner mig skyldig.
Skyldig som inte kunnat vara där tillräckligt för den kvinnan som nu skall snittas, hade jag kunnat göra något mer och ändrat utfallet?
Skyldig som inte kan finnas där för min andra patient som nu får passas av någon ny.
Skyldig som inte har tillräckligt med tid att reflektera och förklara för min blivande framtida kollega.
Skyldig som står där förvirrad och trött som en yr höna och känner att jag aldrig räcker till.
Och vetskapen att samma känsla kommer sen på morgonen när jag skall rapportera över och själv fundera, har jag gjort allt jag ska, fick jag med allt? Förlåt för vad jag missat!
...
Hem går jag på morgonen med en känsla i kroppen av glädjen över att få ta del av livets mirakel blandad med en konstig tomhet. De två barn jag tagit emot i mina händer under natten mår bra, familjernas lycka strålar genom deras trötta dimmiga ögon. Själv tänker jag, höll mitt pokerface?
Inser att jag inte hunnit dricka tillräckligt under natten, det bultar lätt i huvudet, slänger i mig ett glas juice innan jag går mot bilen.
...
Hem, hem till sängen, tryggheten, tröttheten, lugnet.
Mannen min ser mig komma släntrande in genom dörren.
-Hur var det i natt?
Jag tittar upp och vet inte vad jag skall svara?
Jag är trött.
Han tittar på mig, förstår han? Kan han förstå den konstiga värld jag befinner mig i? Världen där det viktigaste i livet skall mötas i en trygg och lugn miljö trots ofta stressiga och knappa förutsättningar.
Han tar våra barn och åker hemifrån så jag skall kunna sova ostört, håller sig borta hela dagen och kommer hem först till middagen. Jag undrar, vad gör det för vårt äktenskap, hur länge kommer han orka med en fru som kommer hem trött och tom? Jag kämpar med sömnen men sover oroligt. Nattens händelser stör min sömn, stressen finns redan där och vill inte riktigt släppa mig.
Jag ville så innerligt gärna ge mer, göra mer, finnas där mer, men mina två händer är bara två, mina två ögon är bara två. Den inre kampen blir total. Man vill finnas där för en kvinna som föder barn, men man har två.
Mot kvällen när jag vaknar slår migränen sina klor i mig.
Ångesten kommer krypande. Vill inte ringa och sjukanmäla mig. Vet att det är sent, hur skall dom få in någon annan till natten? Vem skall ta min plats? Risken är stor att dom får gå en man kort i ett redan ansträngt klimat.
Vet att jag tidigare stått på jobbet och jag kanske borde sjukanmält mig men tagit några smärtstillande och bitit ihop, bara för att man vet att det går inte att få in någon annan.
Magen vänder sig, försöker ställa mig upp igen och måste inse min begränsning, jag kommer inte kunna köra bilen till jobbet ens. Skamfullt tar jag upp telefonen, det ringer, och ringer. Ingen svarar. Det finns ingen på expeditionen, dom har det säkert fullt upp. Känner mig ännu mer skamsen som skall lägga sten på börda nu genom att meddela att jag inte kommer.
Tillslut svarar en undersköterska. Jag hör mig själv nästan be om ursäkt för att jag är sjuk, och säger samtidigt att stryk mig även i morgon natt. Inser att ligger jag i migrän nu ett dygn är det lika bra att vara inställd på att inte klara även morgondagens natt och hellre att dom får ett dygns varsel och en möjlighet att få tag i någon annan. Tar på mig skulden som egentligen inte är min att bäras. Klart jag skall få vara sjuk som alla andra. Men marginalerna i vården är så små att minsta frånfall blir för stort. När skall vården få mer resurser, när skall trygghet och säkerhet för den födande kvinnan prioriteras så till den grad att man accepterar att en närvarande barnmorska är en grundförutsättning?
...
Lägger mig i sängen, där i mörkret tänker jag. För vems skull? Stressen av att inte räcka till låter migränens klor riva i mitt högra öga. En smärta som bäst beskrivs av vilja att hämta en sked och gröpa ur ögat för att undkomma smärtan. Det ilar och river. Och innan jag dåsar bort i smärtans dimma tänker jag... Det är en SJUK-vård.