Hinner inte tanka, vi måste ju köra vidare.

Mitt i sommarens hetta föder kvinnor till svettiga barnmorskors ångest över sommarsituationen.

En förmiddag på en förlossning i Stockholm tvingas 14 par få beskedet, tyvärr, ni måste föda någon annan stans. Vi har inte plats.

Samma  förmiddag på en annan avdelning är är luften vibrerrande av frustrationen i luften. 

Stressen inom vården frammanar beslut som alla inte är överens om. Någonstans måste den födande få plats, men till vilket pris? Var i vården tummar vi för att få det att fungera? Vilka risker är vi villiga att ta?

Saknas det inte rum, så saknas det personal. Tiden räcker inte till. 

Nya Barnmorskor vågar inte stiga in över tröskeln i förlossningsvården på sommaren då dom riskerar att få ta större ansvar än dom är redo för och inte hinna få rätt stöd av erfarna kollegor.

Yrkeskategorier är inte överens om vad som är god obstetrik. Tonen mellan Barnmorskors kamp för att se och värna det friska mot obstetrikers kunskap om att vårda det sjuka hårdnar.

Bägge behövs, men i vårdsverige idag får sammarbetet dom emellan stryka på foten när resurserna inte räcker till. 

Vi har inte tid att värna om samarbete när vården blöder.

Gång på gång får vi beskedet, fasten tanken i bilen är gapande tom....

...Vi har inte tid att stanna och tanka för vi måste ju köra vidare....

Att samarbete yrkeskategorier emellan kan göra skillnad mellan hälsa, skada, liv och död  i den akuta vården är uppenbart. Likväl ägnas varje sommar åt brandsläckning av det akuta medans personalen i rask tackt slits och nöts på lite till för att så småningom helt resignera.

Vården blöder kompetens.

Kompetens som slits ut, sjukskrivs, lämnar i frustration, ångest, sorg och vemod.

När skall vi förstå att olycksstatestiken för vården ökar markant varje sommar och att det faktiskt kan förebyggas?

Vi barnmorskor skriker högt varje år för att försöka värna om säkerheten för såväl våra patienter som vår egen ork och förmåga att fortsätta.

Men gensvaret är detsamma. 

Media försöker uppmärksamma, många ansvariga vågar inte lyfta på locket utan gör difusa uttalanden om att det kommer att fungera.

Fungera? hur då? till vilket pris? Vilka skador?

Kalla fakta har nyligen presenterat ett program som visar en extrem händelse inom vården.

Men vem vågar ge till uppdrag att ta reda på vilka skador som ökar under sommaren? Vilket pris som verkligen står på menyn för sommarvården?

Jag utmanar politiker och ansvariga att våga ta reda på vad den äkta kostnaden är för kaoset varje sommar.

Hur många fler stora bristningar och blödningar har vi under sommaren?

Hur många fler inom vården sjukskrivs?

Hur många fler barn behöver vård på Neo?

Hur många fler får problem med amning och ankytning?

Hur många fler säger upp sig och byter arbete efter sommaren?

Hur många fler får inte tillräckligt med stöd och behöver mer smärtlindring än dom önskat?

Hur många fler komplicerade förlossningar uppstår på grund av underbemanning?

Hur många fler familjen tvingas hem innan dom är redo för att rum saknas?

Hur många fler mammor lider i det tysta av psykisk ohälsa under och efter födseln pga bristande stöd?

Listan kan göras lång. Vågar någon titta på den statestiken?

Är min känsla helt fel? Jag hoppas det, men vågar någon ta reda på sanningen?

Ibland undrar jag om jag inte borde ge mig in i politiken istället för att arbeta som Barnmorska. Mitt mål är att värna om födandes rätt till god och trygg vård. Men Barnmorskors händer är allt för ofta bakbundna.

Kalla fakta skrek högt om en familjs tragedi när ett rum fullt av personal slet för att rädda mor och barn.

Vad händer när det istället saknas personal och rummet ekar tomt, när ingen har tid, ingen hinner se risken och faran?

Stressen har greppat sitt järngrepp om vården i sommarsverige och den som får betala priset är medborgarna. 

Kampen är för oss alla. Att få födas säkert borde vara en självklarthet i dagens välfärdssverige, oavsett om man föds i Januari eller Juli.

Bilen behöver tankas, även om det är hett i Juli.