Född till att föda

Vem bestämde att kvinnor inte kan föda barn?
Vem kom på den tanken. Jag skulle vilja prata med dig, ruska om dig och få dig att förstå hur fel du har.
Att föda barn är en av kvinnans viktigaste medfödda mänskliga funktioner. Det är inget hon behöver lära sig, det är inget vi behöver göra åt henne, det är inget vi skall ta ifrån henne. Men vi ska ha full respekt för att det är en krävande handling som berättigar att hon har vår fulla uppmärksamhet och stöd efter hennes individuella behov.

Samhället idag är inte konstruerat för att främja kvinnors naturliga förmåga att föda barn.
Det borde vara så självklart att en medfödd mänsklig funktion som vi haft under hela människans existens ska få fungera utifrån hur det va tänkt. När saker o ting går fel så ska vi med all vår kunskap hjäpa till där naturen inte förmår. Men grunden måste väl ändå vara att främja kvinnans förmåga och inte tvärtom.

I dagens vård av födande har vi förlorat fokus. Istället för att tro kvinnors förmåga så litar vi på maskiner och mediciner.
en ctg maskin uppkopplad till en dator eller på pappersremsa blir viktigare än en barnmorskas händer och öron.

För mig så ofattbart att jag vill skrika rätt ut... Men ser ni inte. ???

Vem är det som föder, kvinnan eller maskinen? När våra ögon, öron och händer släpper kvinnan och riktas mot maskinen, benstöden, medicinerna, då tappar vi fokus.

Se den födande framför maskinen och låt henne ta den främsta plats i födandet som hon förtjänar.
När något avviker kan man sedan ta till den kunskap vi har för att främja födandet. Inte tvärtom.

Större enhet ger fler stora bristningar

Titta på den här bilden. Notera vilket sjukhus som har flest stora bristningar och vilket som har minst. 

Sen berättar jag för er att det sjukhus som enskilt handlägger allra flest förlossningar per år är Sös. På andra plats kommer Danderyd. 

I mitten med snarlik mängd födslar kommer Solna Stockholm och Huddinge. 

Minst antal har Södertälje. 

I perspektiv kan även sättas förlossningen i Norska Kristiansand som jag själv hade äran att arbeta för förra veckan. 

Ca 40 födslar per vecka och 1.2% stora bristningar. 

Alla är välkomna att dra sina egna slutsatser, men jag tycker statistiken inte kan bli mer tydlig. Små enheter med närvarande Barnmorska har bättre resultat. 

Efter att Södra BB och BB Sophia stängts då ökar nu varje enhet och blir större. 

Vad kommer hända med bristningsstatestiken? 

När skall kvinnors hälsa prioriteras? 

En hänvisning - flera platser back

I Dn den 30/5 kan man läsa om en mamma som tvingades föda sitt 4e barn på annan ort. När 4e barnet ville möta världen tidigare än beräknat fanns inga platser i Stockholm, efter 64 timmar blev det akut kejsarsnitt i Eskilstuna pga platsbrist. Ingen neoplats fanns.
Detta redan innan Bb Sophia hade stängt.

Det händer oftare än vad som syns i media att mammor hänvisas eller får vänta för länge hemma, att inget sjukhus kan ta emot, alla syns inte i media.
Vi som arbetar inom förlossningsvården ser detta och möts allt för ofta av att inte kunna ge det stöd vi önskar.

Vad som inte syns i Media är hur verkligheten ser ut när EN mamma hänvisas utanför länet.
Vi barnmorskor är nämligen fantastiska på att trolla med knäna. Det har vi många års erfarenhet av.
Vi tar in en födande till fast alla barnmorskor egentligen är upptagna, finns det bara ett rum.... Så får någon springa lite fortare.
Finns det ingen rum... Så kan man ibland ändå inte hänvisa en kvinna, tiden finns inte, hon kommer inte hinna fram och man tar in på en koll bara för o ha hoppet kvar om att hon inte är igång tillräckligt och att hon ska klara en resa till annan förlossning eller att en plats magiskt ska dyka uppen nyförlöst kunna flyttas på lite snabbare och ett rum expresstädas. Barn föds ibland tyvärr på platser under oplanerade förhållanden. I bilen på vägen in, på parkeringsplatsen, i hissen, i väntrummet, i mottagnings/undersökningsrummet, på chefens kontor, i kopieringsrummet... Nöden har ingen lag när barn vill ut. Då drar vi på oss ett par handskar och försöker hjälpa till där vi står.
Det syns inte i statistiken, alla dessa barn ser ut som om dom fötts tryggt på sjukhus så länge moderkakan kommit på sjukhuset. Men alla vi barnmorskor har själva varit med eller vet om födslar som varit oplanerat utanför förlossningsrummet, för det fanns inget alternativ.
Det är till denna extrema nivå det kan drivas inom Stockholms län innan en kvinna hänvisas utanför länsgränsen. Så när EN kvinna hänvisas utanför länet, då är det stor risk att det brinner i Stockholms förlossningsvård och fältsjukvård pågår. Trygghet och Säkerhet har kastats överbord tillsammans med raster, toabesök, reflektion och lugn. Istället har stressen klättrat över relingen tillsammans med magsår, huvudvärk, sömnlöshet, kissnödighet, hunger, oro och värk.

Som barnmorska känns det som en katastrof var gång en kvinna inte får föda sitt barn säkert och med trygg känsla.
Så till den grad att jag för stunden lämnat min barndomsdröm i Sverige. Jag känner att jag inte längre vill stå för den vård vi bedriver och min egen hälsa håller just nu inte för den arbetsmiljön.
För hur mycket jag än älskar att vara barnmorska så är det ett yrke och min egen hälsa och familj måste komma först.

Lösningen har blivit att jag nu liksom de födande mammorna får pendla, om än lite längre.
Jag tar flyget över till Norge.
Där möts jag av tron på kvinnors kraft, att man står upp för att bevara det naturliga utan onödiga ingrep, en arbetsmiljö som håller, det strävas efter one to one care med närvaro, att föda i vatten är inget konstigt och där ses det som självklart att jag ska hinna både äta och kissa under mitt arbetspass. Jordmors hantverk får utvecklas i samklang med evidensen. Jag känner hur jag får öppna min arbetsväska av verktyg med andning, akupunktur, närvaro, trygghet och kärleken till hantverket.
I gengäld ser jag tryggheten i familjens ögon under deras viktigaste ögonblick i livet.