fredag 3 juni 2016

En hänvisning - flera platser back

I Dn den 30/5 kan man läsa om en mamma som tvingades föda sitt 4e barn på annan ort. När 4e barnet ville möta världen tidigare än beräknat fanns inga platser i Stockholm, efter 64 timmar blev det akut kejsarsnitt i Eskilstuna pga platsbrist. Ingen neoplats fanns.
Detta redan innan Bb Sophia hade stängt.

Det händer oftare än vad som syns i media att mammor hänvisas eller får vänta för länge hemma, att inget sjukhus kan ta emot, alla syns inte i media.
Vi som arbetar inom förlossningsvården ser detta och möts allt för ofta av att inte kunna ge det stöd vi önskar.

Vad som inte syns i Media är hur verkligheten ser ut när EN mamma hänvisas utanför länet.
Vi barnmorskor är nämligen fantastiska på att trolla med knäna. Det har vi många års erfarenhet av.
Vi tar in en födande till fast alla barnmorskor egentligen är upptagna, finns det bara ett rum.... Så får någon springa lite fortare.
Finns det ingen rum... Så kan man ibland ändå inte hänvisa en kvinna, tiden finns inte, hon kommer inte hinna fram och man tar in på en koll bara för o ha hoppet kvar om att hon inte är igång tillräckligt och att hon ska klara en resa till annan förlossning eller att en plats magiskt ska dyka uppen nyförlöst kunna flyttas på lite snabbare och ett rum expresstädas. Barn föds ibland tyvärr på platser under oplanerade förhållanden. I bilen på vägen in, på parkeringsplatsen, i hissen, i väntrummet, i mottagnings/undersökningsrummet, på chefens kontor, i kopieringsrummet... Nöden har ingen lag när barn vill ut. Då drar vi på oss ett par handskar och försöker hjälpa till där vi står.
Det syns inte i statistiken, alla dessa barn ser ut som om dom fötts tryggt på sjukhus så länge moderkakan kommit på sjukhuset. Men alla vi barnmorskor har själva varit med eller vet om födslar som varit oplanerat utanför förlossningsrummet, för det fanns inget alternativ.
Det är till denna extrema nivå det kan drivas inom Stockholms län innan en kvinna hänvisas utanför länsgränsen. Så när EN kvinna hänvisas utanför länet, då är det stor risk att det brinner i Stockholms förlossningsvård och fältsjukvård pågår. Trygghet och Säkerhet har kastats överbord tillsammans med raster, toabesök, reflektion och lugn. Istället har stressen klättrat över relingen tillsammans med magsår, huvudvärk, sömnlöshet, kissnödighet, hunger, oro och värk.

Som barnmorska känns det som en katastrof var gång en kvinna inte får föda sitt barn säkert och med trygg känsla.
Så till den grad att jag för stunden lämnat min barndomsdröm i Sverige. Jag känner att jag inte längre vill stå för den vård vi bedriver och min egen hälsa håller just nu inte för den arbetsmiljön.
För hur mycket jag än älskar att vara barnmorska så är det ett yrke och min egen hälsa och familj måste komma först.

Lösningen har blivit att jag nu liksom de födande mammorna får pendla, om än lite längre.
Jag tar flyget över till Norge.
Där möts jag av tron på kvinnors kraft, att man står upp för att bevara det naturliga utan onödiga ingrep, en arbetsmiljö som håller, det strävas efter one to one care med närvaro, att föda i vatten är inget konstigt och där ses det som självklart att jag ska hinna både äta och kissa under mitt arbetspass. Jordmors hantverk får utvecklas i samklang med evidensen. Jag känner hur jag får öppna min arbetsväska av verktyg med andning, akupunktur, närvaro, trygghet och kärleken till hantverket.
I gengäld ser jag tryggheten i familjens ögon under deras viktigaste ögonblick i livet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar