torsdag 29 december 2016

När är botten nådd?

2013 satt jag på parkeringen utanför mitt arbete på förlossningen och grät.
Ingen lunchrast, ingen toapause, sprungit som en tok men kände ändå att jag inte räckte till.
Tårar av sorg, frustration, otillräcklighet, rädsla över att något allvarlig skulle inträffa. Tårar av oro över hur luttrade erfarna kollegor skulle se på mig som inte pallade. Drog jag inte min vikt? Gjorde jag inte min del? Jag skämdes.
Barnmorskeupproret med fantastiska inspirerande kollegor i spetsen skrek på muren, det är nog! Själv försökte jag hänga med, göra mitt bästa samtidigt som jag bara försökte överleva.
Året var även det då min lön som barnmorska sattes. Då jag fick mitt värde i lönekuvertet efter 5 års högskolestudier, dubbla legitimationer, kandidat och magisterexamen, status som specialist, vad var jag värd? 75% tjänst, allt annat var omöjlig, övermänskligt fick jag höra, ingen klarar det i det här tempot, särskilt om man har barn. 75% och ändå satt jag utanför i bilen och grät och undrade varför jag inte räckte till. 24 000 före skatt fick jag för mina tårar. Nu 2016 tog jag farväl av den svenska vården och för mina 75%  fanns fortfarande 24 000 före skatt.
Lönen till trots kämpar kvinnor vidare i vården, tror, hoppas, kämpar. Att ge upp är inte ett alternativ. När man arbetar med livets början som ibland spatserar på en skör tråd kan man inte som person låta "ge upp" finnas på menyn. Liv, hälsa och säkerhet måste komma först hur omöjligt det ibland ter sig. Då kan man inte ge upp. Kampen fortsätter, själv knyter jag näven i fickan när tårarna kommit ut på parkeringsplatsen. Tänker ge inte upp, samtidigt vet jag. Botten är inte nådd.

2014 desperat går kampen vidare. Vill tro på en framtid med positiv spiral. BB Sophia har kommit som ett hopp, en ny klinik, avlastning, utveckling. Glädjen skall snart bli illa behandlad i media. Barnmorskebristen består. 80 barnmorskor saknas bara i Stockholm
Varför går det inte framåt? tårarna på parkeringen består. Jag är på mitt tredje vikariat på samma klinik och kämpar för att få fast anställning. Personalbristen är ett faktum men ändå finns inga fasta tjänster. Varför är inte jag värd något? Samma dag som jag skall gå på mina semester lyckas jag äntligen haffa chefen i korridoren, jag har redan bytt om efter dagens pass och står med jackan i hand, minuter från semestern. En stressad chef ger mig ett minutakort möte där i korridoren bland kollegor och patienter på en träsoffa utanför expeditionen. Åter igen, inga besked. Jag går med tårarna till bilen. Känner mig värdelös, osedd. Jag behövs, men ingen fast tjänst. jag får åter igen vänta till hösten.
Orken rinner av mig. Jag vill inte längre. Semesterveckorna går förbi i ett töcken, när sista veckan står för dörren inser min man att det inte håller längre. Han frågar rätt ut, vad vill du, vad behöver du?
Jag vet inte, jag vill fly, bara försvinna en stund och tänka. Men gör det då, får jag till svar. Och precis det gör jag. Jag lyfter telefonen och i andra änden finns Norge. Två dar senare sitter jag som sykepleier på Ahus. Det gör ont i hela mig. Mellan arbetspassen gråter jag, sover, gråter och gråter. tårarna tar aldrig slut. Jag trivs i Norge, möts av glädje, kramar, positiva tillrop. Hinner med vad jag förväntas göra och lite till. Kan hämta en extra kudde till någon som behöver, ge en varm hand och några stöttande ord till den som känner sig ensam. Äter en nattmacka tillsammans med en kollega, skrattar och mår bra under mitt arbetspass. Men emellan kommer sorgen över hur misslyckad jag känner mig i den svenska vården. Jag fattar ett beslut. Vill dom inte ha mig mer än såhär så ska dom inte heller få ha mig kvar. Jag ska vidare, vart vet jag inte, men jag ska vidare. Det första jag gör när jag kommer tillbaka är att säga upp mig. Jag vet ännu inte vart, jag vet bara att jag känner ett skrikande behov av att få känna att jag har ett värde och känna mig uppskattad, att jag håller, att jag kan. Just nu bryts jag ner bit för bit. Jag måste få börja byggas upp igen.
Chefen förstår inte, säger att jag som är så uppskattad, så många kollegor som tycker så mycket om mig, så många föräldrapar som varit så lyckliga som fått mig. Jag har så fin statestik, alla är så nöjda och tycker så mycket om mig, visst går det o skaka fram en tjänst om jag bara väntar lite till.
Men det handlar inte längre om det. Jag kan inte ens få fram orden och förklara hur nedbruten jag känner mig. Hur sårad, ledsen, skadad. Mitt förtroende är som bortblåst. Jag älskar de födande oändligt, älskar mina kollegor, men avskyr vad vården gör med mig som anställd. Jag måste få börja känna hopp igen. Botten är inte nådd.

2015 som en lysande välsignelse öppnar Södra BB sin famn.
Jag smyger in innanför dörrarna som en skadeskjuten kråka. Ber om ursäkt för min existens och vågar inte tro att just jag ska få äran att arbeta här. Det mottagande jag får är omvälvande. Det känns som en varm familjs kram att få komma till varje pass. Jag sätter mig på soffan, den gröna på expeditionen och bara observerar. Ser glädjen, tryggheten, lugnet, tystnaden. Jag kan inte förstå. Misstolka mig inte. Jag älskar alla underbara kollegor jag haft vid min tidigare arbetsplats. Dom ligger mig varmt om hjärtat och jag saknar dom så in i bängen. Jag tänker ofta att jag skulle vilja tillbaka bara för att ge många av dom en varm kram o få prata med dom, skratta. för vi hade det fantastiskt bra när det var bra. Men arbetssituationen var något annat. Hur den är nu vet jag inte. Jag vet bara att där och då behövde jag komma ifrån.
Sakta vågar jag nu ta plats i Södra BB´s lugn, bjuda på mig själv och vågar tro på att det finns hopp. Jag känner hur jag steg för steg vågar börja en läkeprocess. Men säg den glädjen som varar. Årets julklapp kom som en isande storm. Södra BB ska stängas och inom kort står det klart att vi inte är ensamma. Även BB Sophia läggs ner.

2016 åter igen förlorar jag fästet.
Min dröm redan som barn var att stödja och hjälpa kvinnor och barn. Kampen och drömmen består men jag vet inte längre hur. Processen går fort, snabbare än jag kunde anat. Före sommaren är kommen redan i April och Maj stängs först Södra BB och Därefter BB Sophia. För en förlossningsvård i kris där vården går på knäna är det ett dråpslag när 5000 platser försvinner före sommaren.
Själv sörjer jag, tårarna rullar igen. Södra BB begravs.
Vart ska jag nu arbeta? Jag erbjuds som alla andra att bli kvar på sös. Men det känns inte rimligt. Jag vill fly. Vill inte längre.
Låt mig bara arbeta med kvinnorna och hjälpa dom, bistå dom att föda på sina villkor. Jag vill inte förlösa, jag vill bistå födslar. Jag vill bara få arbeta. Inte kämpa för min existens, inte kämpa för att någon ska tycka om mig nog att vilja anställa mig. Jag vill inte kämpa mer för mig. Jag vill kämpa för kvinnors rätt att föda tryggt och säkert, jag vill utvecklas, lära mig. Men det går inte när jag fortsätter trampa vatten för att överleva.
Åter igen lyfter jag luren, på andra sidan linjen svarar Norge och öppnar sin varma famn. Välkommen!
Den här gången börjar resan i Maj månad. Redan innan sommaren. Jag vågar helt enkelt inte vara kvar i den svenska vården.
Jag omfamnar möjligheten att få bli Jordmor i Norge.
Det som fick mig att fatta beslutet var min egen då 12åriga dotter.
-Mamma, du är inte ens här när du är här längre...
Mitt 12 åriga barn ser hur dåligt jag mår, min 12åriga dotter säger till mig, Mamma åk till Norge igen. Du är mycket gladare då.
Mitt eget barn vill inte längre att mamma arbetar i Sverige, för det innebär att hon förlorar sin mamma. Mitt eget barn vill att jag åker bort så hon kan få behålla mig.
Jag tar beslutet och åker. Visst smärtar det när jag är iväg från barnen. Men det är nog ett av de bästa besluten jag någonsin fattat.
det har varit en läkande period. Glädjen över födandet återvänder. Glädjen i att arbeta. Att kunna gå till sitt arbete med lätta steg och fundera på vad som möter. Att ha orken, energin och glädjen att vilja utvecklas och lära mig mer. Att komma hem med öppen famn till mina egna barn och vilja och ha orken att umgås med dom.
Det kan inte beskrivas i ord.
Jag må ha lämnat den svenska vården, fast det känns mer som den svenska vården svek mig. Men kampen för kvinnors vård kommer jag aldrig lämna. Att lämna den svenska vården blev för mig ett sätt att fortsätta orka föra en kamp för alla kvinnors rätt att föda.
Allt till trots skall jag villigt erkänna att jag saknar den svenska vården. Jag saknar mina kollegor, jag saknar dom födande, att finnas i sammanhanget. Varje vecka tänker jag tanken, lyft bara luren, be om en tjänst igen. Skulle dom välkomna mig? Vill dom ha mig? Tankarna snurrar på en sekund igen och jag inser att det kanske är för tidigt. Kanske har jag skrivit för mycket offentligt för att någon chef skall vilja ha mig.
Jag är inte en bekväm anställd som stryker medhårs och anpassar mig i ledet.
Jag är tvärtom ganska obekväm, håller mig uppdaterad, protesterar, kräver och förväntar mig utveckling.
I Norge har jag under denna korta tid fått fantastiska ögonöppnare inom arbetet med att motverka bristningar. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till den svenska vården och inte ta med mig det. Jag vill inte stanna här och nu. Jag vill lära mig mer. Jag vill utvecklas. Egentligen vill jag nog forska också. Vi får se vad framtiden bär, men den måste innehålla utveckling.
Därför smärtar det mig enormt när jag nu i dagarna läser den ena katastrofala artikeln efter den andra.
Igår skrev Eva Francell en krönika på Aftonbladet Födande kvinnor är ingen boskap. En fruktansvärd verklighet där vi inte ens har kapacitet inom Sveriges gränser. Faktum är att jag själv fått uppleva det med egna ögon i Norge när jag som svensk jordmor i Norge fått bistå Svensk kvinna som åker över gränsen för o föda i Norge. Att kvinnor ens skall ställas inför det valet, att inte se det som rimligt att föda i sitt eget land.
Jenna Sandelin från Bålstad fick föda sina tvillingar i Finland. Dom fick ta ambulansflyget när det var dags. En fruktansvärd upplevelse för en familj i kris. Detta beroende på att vi i Sverige saknar främst personal. Faktum är att Sverige har lägst antal vårdplatser i Europa. Nu i December stod 1506 sängar tomma för att vi inte har personal. 46 000, ja ni läste rätt 46 000 sjuksköterskor anges av Eva Francell i krönikan ovan ha valt att lämna sitt yrke.
Styrande i landet försöker lösa en brist på 46 000 som flytt med att öka andelen utbildningsplatser.
Ett vansinne så stort så det förslår. Man kan inte fylla ett hål med ett nytt hål.
Man kan inte utbilda fler när man har en massflykt av personal från vården. Man måste börja uppskatta och värdera den personal man har. Man måste täta hålet i båtens skrov innan man sätter fler människor i båten.
Idag kommer nästa artikel. Ks i stabsläge. Både Karolinska sjukhuset i Solna och i Huddinge. Väntetid på akuten för inläggning, ett dygn.
Vi står på sista dagarna på år 2016. Alla styrande i vårt avlånga land. Hur långt till skall vi sjunka? när är det nog?
När är botten nådd?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar